Peter Eklöf
Om säsongsmönstret sträcks ut till att innefatta längre perioder än de senaste åren gäller att november är den sista av de dåliga månaderna på Stockholmsbörsen. Detta tycks ha förändrats på senare tid och numer räknas månaden till de positiva. Med fortsatt hög volatilitet har globala aktiemarknader utvecklats mycket starkt, men med sina underexponeringar har portföljerna gått sämre än sina jämförelseindex. Balanserad steg med 1,2 procent, Offensiv med 2,4 och Aggressiv med 3,6 procent. Efter elva månader ligger avkastningen på 2,6, 4,9, respektive 5,3 procent, är sämre än jämförelseindexen.
Samtliga regioner steg under månaden med små inbördes skillnader. Europa var bäst och Emerging Markets sämst, Nordamerika näst bäst och Japan näst sämst. Därmed är den inbördes ordningen efter elva månader i stort sett oförändrad från tidigare, med Nordamerika som bästa region med en ökning med 21,2 procent, före Japan och Europa med 16,2, respektive 15,1 procent, och sist Emerging Markets med 6,6 procent. Dessa siffror är valutajusterade, men med dessa breda uppgångar har ett dollarras följt, hela 6,0 procent under månaden. Den svenska utvecklingen ligger på 10,2 procent, varav 9,2 procent i november, det vill säga mer en normal årsavkastning på en enstaka månad (!)
Huruvida finansmarknaderna har sett de sista räntehöjningarna är fortfarande en öppen fråga, men sannolikt är topparna ganska nära. Flera räntefonder förefaller därför vara lockande alternativ till aktier. Under månaden har Sensors nystartade räntefond köpts i alla portföljer och IKC:s avkastningsfond har köpts till Aggressiv (fonden köptes redan förra månaden till de övriga två). Till följd av flera tidigare mindre affärer var portföljerna något underviktade amerikanska aktier, men i två steg växlades denna till små övervikter genom ökningar av indexfonden Storebrand USA och Morgan Stanleys tech-fond Global Opportunity som har varit med länge i portföljerna med mycket olika vikter.
”Plötsligt händer det!” Flera nyhetsbrev, tillsammans med bland andra DI, utropade förhoppningsfullt att börserna har vänt. Vad hade hänt? En amerikansk inflationssiffra kom in 0,1 procent bättre än väntat i mitten av månaden (!); i min förra månadskommentar använde jag uttrycket ”krampaktigt positiva inför årsslutet”. Det började egentligen redan vid Fed-mötet den 1 november. Bakgrunden var ju att börsvärlden tycktes helt chockad av Powells september-varning att det fortfarande var ”higher for longer” som gällde (enligt min mening inte precis någon överraskning), vilket ledde till kollektiv börsnedgång. Under denna tid letade marknadsaktörerna efter makrosignaler på att något skulle ha förbättrats, men förgäves. Förväntningarna inför Fed-mötet var visserligen att styrräntan skulle bibehållas på oförändrad nivå, men det fanns samtidigt rädsla för att Powell skulle hålla ett ”hökaktigt” tal. Så skedde alltså inte och detta var inledningen på månadens häpnadsväckande uppgångar på världens börser. Med stor sannolikhet stördes emellertid Powell och Fed av detta optimistiska narrativ, som ju genom att marknadsräntorna sjönk hotade själva inflationsbekämpningen, i alla fall enligt vissa amerikanska bedömare (som den klarsynte ”Fed-Kremlologen” Mohammed El-Erian). Att Powell försökte förtydliga sitt dämpande budskap ledde dock bara till någon enstaka dags kursnedgångar, inte mer. När arbetsmarknadsdata visade sig vara svagare än väntat, alltså att USA:s ekonomi var i sämre skick och därmed inte motiverade räntehöjningar (”bad news is good news”), eldades uppfattningen om den hett efterlängtade börsvändningen på ytterligare; FOMO (”Fear of missing out”) gällde tydligen åter. Vad hände med den gamla parollen ”Don´t fight the Fed”? Jag har lyssnat på Powells Fed-tal i efterhand och även på en mängd ”highlights” från talet, med medföljande analyser som nyhetsbyråerna har bjudit på, och slutsatsen är att även om både CNBC och Bloomberg konstaterade positiva tolkningar har egentligen inget förändrats i budskapet. Om data kommer att fortsätta komma in på det här viset, alltså utan kraftiga ”störningar”, finns det skäl att tro att det inte blir några fler höjningar. Risken för ”databakslag” existerar dock hela tiden och blir det inte en konjunkturavmattning lär den första räntesänkningen dröja.
Vid en global jämförelse framstår den amerikanska ekonomin som stark, speciellt mot Kina, där domedagsnyheterna duggar tätt, men också Europa, vars stolta EU-projekt dras med tilltagande konjunkturavmattningstendenser, statsskuldproblematik och politisk fragmentering.
Federal Reserve var först ut som jag har upprepat i flera månadskommentarer och har troligen varit hyggligt framgångsrik i inflationsbekämpningen. Vid en global jämförelse framstår den amerikanska ekonomin som stark, speciellt mot Kina, där domedagsnyheterna duggar tätt, men också Europa, vars stolta EU-projekt dras med tilltagande konjunkturavmattningstendenser, statsskuldproblematik och politisk fragmentering. Värst verkar läget vara i Sverige som väntas hamna i botten av tillväxtligan (med negativ BNP) nästa år, men ändå tillhör länderna med högst inflation; ”stagflation” är ett begrepp som ingen vill ta i sin mun, men definitionen passar bra in. Inte heller lär det bli bättre på mikronivå. Facit av rapportperioden var att endast 66 procent av de svenska bolagen slog vinstförväntningarna, vilket är väsentligt under den normala nivån på drygt 80 procent. Senast i förra månadskommentaren ondgjorde jag mig över de intetsägande helårsprognoserna för kommande år som brukar dyka upp vid den här tiden på året och nästan alltid håller sig i ett tätt spann runt 10 procents förbättring, men, hör och häpna, konsensusestimaten ligger nu på runt halva denna nivå, så en viss krisinsikt förefaller således ha infunnit sig även hos svenska analytiker. Amerikanska bolag nådde upp till 82 procent bättre än väntat, vilket torde vara starka siffror, men icke desto mindre har även amerikanska analytiker drabbas av eftertänksamhet, eftersom även de förutspår lägre vinstökningar än de ”vanliga” 10 procenten 2024.
I efterhand går det, med lite god vilja, att pussla ihop ett antal börspositiva händelser som samverkade för att åstadkomma novembers spektakulära uppgångar. Utgångspunkten under slutet av oktober var naturligtvis ”översålda” lägen på börserna efter relativt stora nedgångar; att en rekyl skulle komma var tydligt för de flesta och jag funderade på vad som skulle vara den utlösande faktorn. Det visade sig vara kombinationen av en rad datapunkter, som INTE var explicita besvikelser för finansmarknaderna (eller rent av indikationer om svagare amerikansk ekonomi), nedgångar för de långa marknadsräntorna och ett pressat oljepris. Vad gäller datapunkterna säger sannolikheterna att det kan det vara frågan om tillfälligheter, vad gäller långräntorna vet vi att den amerikanska statsskulden är rekordhög och att räntebetalningarna redan i nuläget är större än de någonsin har varit, vilket riskerar att bibehålla marknadsräntorna på hög nivå nästa år, trots eventuella styrräntesänkningar. Vad gäller oljepriset har flera av småstaterna inom Opec+ signalerat att de visserligen tacksamt tar emot de frivilliga saudiska produktionsbegränsningarna, men knappast är villiga att bidra själva, vilket har skapat dålig stämning inom organisationen. De ryska neddragningarna, uppskattningsvis cirka 10 procent, är för övrigt sannolikt inte ”frivilliga” som Ryssland låter påskina, utan en följd av minskad ”know-how” i spåren av internationella olje-jättars uttåg; landet är under hård ekonomisk press och nästa år kommer nästan 40 procent av statsbudgeten att gå till kriget. Saudiarabien har de största oljelagren, men är sannolikt trött på rollen som ”sving-producent” som bär resten av organisationen på sina axlar. Det är således mycket som kan gå åtminstone lite fel innan det blir dags för det förväntade julrallyt.
Portföljerna ligger något underviktade aktierisk i jämförelse med sina normallägen och huvuddelen av denna undervikt har varit koncentrerad till Sverige (juli till oktober var SIX RX ned drygt 9 procent). Förutom det mycket hastigt förbytta sentimentet ser jag knappast något köpläge i Sverige, som väl framgår av ovan. Jag vet dock att finansmarknaderna kan förbli irrationella under långa tider och trendföljare som jag är kommer jag sannolikt att tvingas minska mina undervikter om utvecklingen fortsätter även under december. Jag travesterar åter Groucho Marx: ”Det här är min strategi, men visar den sig vara felaktig har jag en annan.”
I september rådde kombinerad räntesänknings- och Kina-eufori, tvärt emot gängse säsongsmönster. Strivos diskretionära portföljer utvecklades marginellt bättre än respektive jämförelseindex, trots undervikten. Balanserad har stigit med 1,4 procent och Offensiv, samt Aggressiv med 1,1 procent. Efter nio månader är utvecklingen goda 9,8 procent, 11,3, samt 12,4 procent, vilket innebär att Offensiv och Aggressiv ligger något efter jämförelseindexen.
Cybersäkerhet blir en allt viktigare fråga i dagens digitala värld. I takt med att cyberhoten ökar, ställs det högre krav på robusta säkerhetslösningar. För investerare som vill få exponering mot denna dynamiska och snabbt växande marknad, utan att behöva äga enskilda aktier direkt, erbjuder Strivo ett spännande alternativ: Trackercertifikat Cybersäkerhet. Detta certifikat ger möjlighet att investera i bolag som är ledande inom cybersäkerhet.
Under de båda sommarmånaderna utvecklades de flesta aktiemarknader positivt och en större nedgång i början av augusti återhämtades i de flesta fall. Även Strivos diskretionära portföljer hängde med, men något svagare än respektive jämförelseindex, med Balanserad upp 1,3, Offensiv 1,3 och Aggressiv 1,2 procent. Efter årets andra tertial ligger portföljerna, som efter halvåret, på goda avkastningsnivåer, där Offensiv och Aggressiv är lite efter sina jämförelseindex.