Handelspolitik och hållbarhet

Tullar det nya normala 

Den handelspolitiska kurs som USA slagit in på under Donald Trump innebär ett tydligt avsteg från denna tradition. I stället för att betrakta handel som ett ömsesidigt utbyte har tullar lyfts fram som ett centralt verktyg för att skydda inhemsk produktion och korrigera handelsobalanser. Synsättet bygger på antagandet att internationell handel kan gynna ett land före ett annat med hjälp av tullar. Konceptet verkar också gång på gång användas som maktmedel för att försöka utpressa andra länder till eftergifter. 

Historien ger dock få belägg för att tullar leder till långsiktigt positiva utfall. Perioder präglade av höga handelshinder har ofta sammanfallit med ekonomisk stagnation och ökad geopolitisk spänning. Handelspolitiken under 1930-talet är ett tydligt exempel, där tullar och protektionism fördjupade den globala lågkonjunkturen snarare än att lösa underliggande strukturella problem. 

USA:s betydelse för världshandeln är stor, men inte dominerande.

Mot denna bakgrund har flera internationella aktörer valt att inte svara på amerikanska tullar med motsvarande motåtgärder. I stället betonas vikten av att stärka handelsrelationer mellan andra ekonomier, särskilt inom tjänstesektorer som i dag står för en växande andel av det globala värdeskapandet. USA:s betydelse för världshandeln är stor, men inte dominerande. Landet svarar för en relativt begränsad andel av den globala importefterfrågan, vilket innebär att handelsflöden i ökande grad kan omdirigeras. 

Handelsmönster under omställning 

Statistik och analyser pekar på att världshandeln har en betydande anpassningsförmåga. Även kraftiga störningar i handelsmönster tenderar över tid att kompenseras genom nya partnerskap och regionalt samarbete. Detta syns tydligt i hur EU, länderna inom Stilla havs-regionen, samt öppna ekonomier i Asien och Norden tar ett allt större ansvar för efterfrågan och handelsintegration. 

Utvecklingen i Östasien är särskilt talande. Länder med historiska motsättningar och politiska spänningar (Kina, Japan och Sydkorea) har under 2025 valt att koordinera sina positioner i handelspolitiska frågor, drivna av ett gemensamt intresse av stabila regelverk och förutsägbara handelsflöden. 

Frihandel och öppna marknader förblir grundläggande för den globala ekonomin. Den pågående omställningen visar att systemet inte är beroende av en enskild aktör. Samtidigt finns en tydlig risk att USA, genom att prioritera tullar och protektionism, gradvis försvagar sitt inflytande i det handelssystem man själv en gång var med och byggde upp. Och frågan kvarstår ju vem som i slutändan kommer bli tvungen att betala notan när röken väl har lagt sig. 

Internationella normer i farozonen? 

Utöver de direkta ekonomiska konsekvenserna riskerar en mer fragmenterad och tullbaserad handelspolitik även att undergräva arbetet med hållbarhet och internationella normer. Under flera decennier har öppen handel fungerat som en plattform för spridning av gemensamma regelverk inom områden som miljöskydd, arbetsvillkor, bolagsstyrning och transparens. Multilaterala handelsavtal och globala värdekedjor har bidragit till att successivt höja minimistandarder och skapa incitament för länder och företag att anpassa sig till internationellt vedertagna principer. 

När handel i stället fragmenteras och ersätts av bilaterala lösningar, tullar och kortsiktiga nationella intressen försvagas dessa mekanismer. Företag tenderar då att prioritera kostnadsminimering och leveranssäkerhet framför långsiktiga hållbarhetsmål, särskilt när produktion flyttas till marknader med svagare regelverk och tillsyn. Resultatet kan bli ett globalt ”race to the bottom”, där konkurrensfördelar skapas genom lägre miljökrav, sämre arbetsvillkor och begränsad transparens snarare än genom innovation och produktivitet. 

När ledande ekonomier ifrågasätter eller kringgår dessa institutioner minskar legitimiteten för gemensamma spelregler.

Den regelbaserade världsordning som vuxit fram efter andra världskriget, med institutioner som WTO i centrum, har även haft en normbildande funktion. När ledande ekonomier ifrågasätter eller kringgår dessa institutioner minskar legitimiteten för gemensamma spelregler. Detta riskerar att urholka internationellt samarbete även på områden som klimat, mänskliga rättigheter och hållbar finans, där global samordning är avgörande. 

För investerare och kapitalmarknader innebär denna utveckling ökade risker. Otydliga regelverk, politisk oförutsägbarhet och svagare internationella normer försvårar långsiktig kapitalallokering och gör hållbarhetsbedömningar mer komplexa. Samtidigt riskerar företag som under lång tid anpassat sig till höga ESG-krav att missgynnas i en handelspolitisk miljö där regelharmonisering ersätts av protektionism. 

Sammantaget visar utvecklingen att frihandel inte enbart är en fråga om ekonomisk effektivitet, utan även om vilka normer och värderingar som ska prägla det globala samarbetet. En fortsatt försvagning av det öppna handelssystemet riskerar därför att bromsa omställningen mot en mer hållbar och regelbaserad global ekonomi. 

Detta är en krönika skriven av Björn Johansson, hållbarhetsansvarig på Strivo.

Björn Johansson

Vice VD

Informationen skall inte uppfattas som ett erbjudande, uppmaning eller rekommendation att göra en investering. Skäliga ansträngningar har gjorts för att garantera riktigheten av informationen, men det kan aldrig uteslutas att den baserats på oreviderade eller icke verifierade siffror och källor. Investeringar i finansiella instrument är förknippat med risk. Investeringen kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det investerade kapitalet. Historisk avkastning är inte någon garanti för framtida avkastning.